Attefall gav oss Kulturarvets svarta dag!

Sverige – det förmenta landet Lagom – är i själva verket landet Extrem. Bland länder med avancerade ekonomier har vi i ett par decennier haft den snabbaste liberaliseringstakten i hela världen (The Heritage Founation). Arbetskraftsinvandringen, friskolorna och avregleringen av järnvägen är några av de områden där vi utmärkt oss med känt resultat. Och nu har politikerna tillsammans med det byggindustriella komplexet uppenbarligen satt sig i sinnet att Sverige också ska införa världens mest liberala plan- och bygglagstiftning - på bekostnad av demokrati, goda och hälsosamma miljöer, ett kulturarv och platserna närmast våra hjärtan.

De senaste åren har vi sett inskränkningar i allemansrätten genom lättnader i strandskyddet, kortad planprocess och svagare talerätt. Förutom ytterligare ingrepp på dessa områden har det planerats t.ex. skrotning av de beständighets- och trygghetsskapande detaljplanerna, en devalvering av det kulturhistoriska värdet, försämrad bullernorm med äventyrad folkhälsa och t.o.m. införandet av en variant på den force majeurartade tyska plan- och bygglagen, en relik från ett utbombat efterkrigstyskland. Under vissa helt ordinära omständigheter tillåter t.o.m. lagen uppförande av flerfamiljshus utan möjligheter att överklaga. Den 24 juni sa dock riksdagen nej till ett flertal av de mest liberala förslagen i Alliansens proposition benämnd ”En enklare planprocess”.

Men den 4 juni gav oss riksdagen i gengäld, på initiativ av bostadsminister Attefall, något som man med rätta skulle kunna kalla Kulturarvets svarta dag.

Vem hade för bara ett år sedan i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig bygglovsbefriade 25 m² stora bostadshus, liksom lovfria tillbyggnationer av villor? Utbyggnader med upp till 15 m². Endast om en kommun finner en byggnad särskilt värdefull från bl.a. kulturhistorisk synpunkt eller den ingår i en sådan miljö krävs bygglov. Kravet gäller alltså en försvinnande liten andel av vårt fantastiska kulturarv. Och vi som känt det liberala korsdraget vina rakt genom landets folkförsamlingar vet att det inte kommer bli många prövningar.

Lagrådet avstyrkte med emfas då ingen beredning har gjorts kring ”Attefallshusen” i strid med Regeringsformen och då grannarnas rättslöshet inte har utretts. Som vi bedömer det står den nya paragrafen dessutom i strid med Europakonventionen om ”en vars rätt till domstolsprövning och rättssäkerhet”. Det är häpnadsväckande hur både regering och riksdag så lättsinnigt kunnat trumma igenom denna ogenerat populistiska paragraf.

Vi trodde att vi för alltid lämnat det fornnordiska klansamhället bakom oss där medborgare vid konflikter ställdes öga mot öga. Men nu är vi alltså där igen efter att politikerna valt att börja montera ner rättssamhället på detta känsliga område.

ROT-avdragets skadeverkningar på kulturarvet kan knappast överskattas. Men betänk då två så extremt explosiva reaktanter som ROT och ”25/15-paragrafen” - tillsammans!

Och vad ger lagändringarna för signaler till allmänheten? Jo, samma som när Pernilla Månsson Colt och Gert Wingårdh i publicservice-tv:s Husdrömmar med sina byggnadsvårdsfientliga kommentarer och statements rättfärdigar både rivningar och hejdlösa förvanskningar av fina kulturhus. Kulturarvet som en gammal gipsplatta för alla och envar att köra cirkelsågen och handfräsen i. Kulturarvet som en förbrukningsvara - ett slit och släng.

Om man inte uppskattar ett hus ska man inte köpa det. Och om man redan äger det så säljer man det. För någon annan tycker sannolikt om det precis som det är. Över tiden är det f.ö. alltid det genuina som mest uppskattas.

På den skenande bostadsmarknaden i storstadsregionerna har kvadratmetrarna blivit viktigare än utformningen. Styckningar, ny-, till- och ombyggnationer, balkonger och altaner o.s.v. tillkommer ofta för att vinstoptimera hus- eller lägenhetsförsäljningar så man kan bjuda över andra ”bostadskarriärister” i nästa steg. Det finns t.o.m. ekonomiska formler för hur man mest effektivt maximerar priset genom ”försäljningsbyggnationer”.

Är det rimligt att enskilda genom ROT och nu också 25/15-paragrafen uppmuntras att för egen vinning kapitalisera allas vårt gemensamma kulturarv?

Om det inte finns regler för beständighet i våra boendemiljöer skapar det otrygghet. För den som bott länge på en plats kan större förändringar vara traumatiska, som om någon river blad ur ens liv. Detta är inte fnoskighet. Detta är att vara människa.

1972 dog konstnären Olle Olsson Hagalund endast 68 år gammal. Kommunpolitikerna i Solna stad berövade honom hans livsandar i samband med utplånandet av hans ovärderliga mikrokosmos, Hagalund. Det blev hans död ett par år efter att rivningarna inletts.

Hur rättfärdigar man att styckningar, ny- och tillbyggnationer o.s.v. understöds på bekostnad av goda, trygga och beständiga boendeförhållanden för alla i grannskapet? Den intellektuellt självklara ståndpunkten förefaller ju annars vara att den som kommer till en plats i allt väsentligt får anpassa sig efter förutsättningarna. Det är inte rimligt att den som hittat sitt ”smultronställe” ständigt ska tvingas söka på nytt när hen åter får Byggare Bob till granne. Och i de fall man har bott på platsen länge och känslomässigt slagit rot, d.v.s. hittat hem, är den ju inte heller utbytbar mot någon annan.

25/15-paragrafen måste per omgående skrotas. Den strider dessutom sannolikt mot internationell rätt. ROT-avdraget måste likaså upphöra eller ersättas med ett RUR-avdrag för Restaurering, Underhåll och Renovering av byggnader med åtminstone ett visst kulturhistoriskt värde. Då kommer också skatteavdraget hela folket indirekt till del. Talerätten måste förstärkas. Olagligheter ska alltid kunna prövas oavsett på initiativ av vem. Detaljplanernas ställning är också tvungen att stärkas i syfte att garantera varje områdes genuina karaktär. Och bevarandeparagraferna i PBL måste åter börja tillämpas enligt förarbete och tidigare prejudikat.

”En god kulturpolitik måste sträva efter att ta tillvara det värdefulla kulturella arv som tidigare generationer har lämnat efter sig. I kristdemokratiskt tänkande kallas detta ansvar för förvaltarskap.”

Några rader ur Attefalls rättesnöre, KD:s partiprogram. Hur Fan läser bibeln är allom bekant. I Attefalls privata byggkatekes är ordet ”förvaltarskap” ersatt med ”rovdrift”.

Om vårt arkitektoniska arv endast ska bestå av lite slott och andra byggnadsminnen – säg då det. Säg att det var meningen att kulturarvet i hundratals år skulle stå på tillväxt som en gammal skog för att sedan en enda förträfflig, för att inte säga grandios, generation skulle avverka den.

Thomas Fång
Kulturarvet – Ej till salu! (K-ETS!)

En kortad version publicerad av Aftonbladet den 4 juli 2014 återfinns på länken nedan:

www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/kulturochnoje/article19125104.ab